Göteborgshjulet

Hade följande samtal med min alldeles nygifta väninna i går kväll.

Min väninnas man är på väg från andra sidan jorden för att komma hit och bo med henne här i Göteborg. Vi funderade lite kring hur han kommer att trivas.
Hennes man kommer från en ö i Västindien där det heta tropiska klimatet mildras av Karibens passadvind kring pannan. Han kommer från en plats där solen går upp ungefär samma tid på morgonen och går ner ungefär samma tid varje kväll, året om. Min nygifta väninnas man kommer från en plats vars invånare vistas utomhus, tillsammans. En gatans och mötenas man ska gå ifrån ständigt fixande och trixande till ständigt sittande och tittande, på TV. Inomhus.

Jag tror att vi båda fick ungefär samma bilder på näthinnan: Hur det ska gå när denna livfulla man från Västindien ska gå fram och försöka småprata lite med gänget på krogen eller mannen på gatan eller tanten på bussen?
Det blir bilder som tagna ur filmer där den mindre civiliserade och lantligt utåtriktade nykomlingen ska lära sig stadens seder. Kommer vår västindiska man behöva jaga folk nerför gatorna för att få hälsa på passerande, likt Borat i USA? Eller blir vår västindiska väns möte med Göteborg mer likt Crocodile Dundees’, där det visade sig att NYC hade något att lära av den primitiva bushmänniskan? Nu var ju den primitiva bushmänniskan i Crocodile Dundee-fallet vit, till skillnad från vår vän, men det spelar väl ingen roll i Göteborg?
Kanske kommer Göteborg aldrig bli sig likt igen efter vår hjälte äntrat scenen? Eller så blir det så himla kallt nästa vinter igen att min nygifta väninna och hennes Västindiske vän helt enkelt stannar hemma, inomhus. Tittandes på TV.

- Men, man kan ju faktiskt hitta på grejer. Säger min alldeles nygifta väninna uppmuntrande, egentligen mer till sig själv än till mig. Det finns ju massor av utställningar och sånt. Man skulle säkert kunna hitta på någonting varenda kväll om man ville det.
- Men det vill man inte. Säger jag.
- Nej, man vill ju inte det. Man är för trött helt enkelt.
- Det är för kallt.
- Jag borde kanske flytta ut på landet. Jag använder ändå inte det som stan erbjuder. Jag kanske kunde hugga ved och sånt istället.
- Äsch, stan är för rika människor i 15-35 års ålder. Och för svarttaxichaufförerna. Om man bortser från Cortègen och Göteborgskalaset då.
- Då har vi bara ett år kvar då alltså.
- Ja, du har det. Om du lämnar Loverboy hemma. Fast jag är ju mamma så för mig gäller det speciella regler. Jag får bara vara i stan på dagarna, på väg till och från jobbet. Sedan måste jag sitta hemma med min kärnfamilj.
- På tal om det, har du sett Big Brother förresten?

Och där lämnar vi Göteborg och vår kavaljer från Karibien för att förkovra oss i vilka TV-program som går på vilka kanaler och vad vi tycker om dem.
Vad vår caballero kommer att tycka om Göteborg är svårt att säga. Förhoppningsvis blir han väldigt förtjust i vårt fina Göteborgshjul nere i hamnen. Det vi betalade 11,5 miljoner kronor för.

.