Han kom som ett yrväder…

Jag var på kommunkonferensen Kulturens roll i Samhällsutvecklingen i torsdags och lyssnade bland annat till Ingrid Elam när hon pratade hur konstnärens historia är i behov av att skrivas om. Den handlar, enligt Ingrid, inte längre om storstadsbon som kommer ut på landsbygden och fastnar i utanförskap, vad den istället handlar om idag var hon lite vag med däremot. Hon pratade mer om vad den inte längre borde vara än vad den är och skulle kunna bli.

Vilken är den moderna konstnärshistorien som vi ska ersätta den gamla om utanförskapet med?

Det pratas mycket om hur entreprenörsandan till exempel måste genomsyra framtidens konstnärsutbildningar och visst, det är ett stort problem att det fortfarande utbildas elever till yrken där man enbart får betalt i diverse fonder, stipendier eller andra bidrag. På något sätt måste vi vara tydligare med vad vi konstnärer eller designers kan bidra med, och börja ta betalt för våra tjänster. Bilden av den svältande konstnären börjar bli lite tjatig när man står med tre barn och huslån. Min egen situation är inte på något sätt unik, med nästan en halv miljon i studieskulder som ska tillbaka. De flesta av oss har ju gått längre utbildningar än läkare men förväntas ändå jobba gratis. Vi måste bli bättre på att formulera vad det är vi gör och varför det vi erbjuder kostar pengar, vad den som köper tjänsten kan förvänta sig. Vi måste bli bättre på att formulera nyttan av kreativitet och innovation.

Samtidigt får vi inte glömma att det händer något med den som slutar vara utanför och börjar vara med. Vad är det vi måste ge upp för att få vara med i den stora gemenskapen? Vad händer i samma stund med vårt oberoende och vår frihet? Vad händer med vår kreativitet och innovation? Vad är det vi måste lämna för att passa in?

.