Handikapparkeringen

Utdrag ur Happy Times:

Jag var försenad med middagen som vanligt eftersom jag ännu inte har vant mig vid bilköerna och att det tar längre tid att hämta barnen nu när även Kid3 går på dagis. För det mesta kan jag jobba hemifrån men idag var en sån där dag när jag stressar hela vägen hem från stan trots att bilkön inte går fortare än 10 km/h. När jag istället borde ha haft med mig operamusik i bilen och slappnat av. Men inte jag. Jag ska sitta på främre delen av sätet, helt rak i ryggen och skrika åt alla som vägrar släppa mig tillbaka in i kön när jag försökt vinna några bilar genom att byta fil. Sen rusar jag in på dagis, skrynklar ihop Kid2s teckning till en boll och skriker redan innan dom ens har börjat klä på sig: ”Är ni klara snart så vi kan gå? Mamma har jättebråttom!”

Kid3 står och tittar på mig med stora ögon. Sen rultar han iväg han och hämtar sina stövlar och sätter dom givetvis på fel fot innan han har tagit på sig overallen. ”Men, är du efterbliven eller?” skriker jag och sliter av honom stövlarna.

”Var sak har sin plats”, säger fröken då. Lugnt och stilla som Alfons pappa. ”En sak i taget.” Och då blir jag faktiskt lite lugnare. Jag försöker släta ut teckningen som Kid2 har målat och säger, vad roligt du har haft det, precis som man ska. Sen tar jag Kid3 i knäet en stund och tar sedan på overallen och stövlarna innan det är dags att stressa vidare.

I affären springer alla ungarna åt olika håll och slänger ner allt möjligt i korgen. När vi kommer ut på parkeringen springer Kid2 rakt ut i gatan och jag har så många påsar och Kid3 på armen att jag inte ens kan stoppa honom utan kan bara stå och skrika. Kid1 hinner ut i gatan och får stopp på honom. Och när jag äntligen är framme vid bilen står surgubben där.

Först går han framför bilen och låtsas som att han nu ska se efter om jag har tillstånd att stå på handikapparkeringen. Sen går han emot mig, lite ivrig att äntligen få säga till mig. Han har ju väntat nästan i en halvtimme nu, jag vet det för jag lade faktiskt märke till honom redan när jag körde in på parkeringen. Han måste väl, som jag, ha upptäckt att det inte fanns några andra lediga platser men ställt sig duktigt och väntat på en. Men det är ju så löjligt för jag har handlat här i tolv år nu och inte en enda gång sett någon stå på dom där förbannade handikapparkeringarna. Vi är säkert 15 mammor med barn därinne varje gång jag handlar ändå finns det 6 handikapparkeringar och inte en enda för oss med bilbarnstolar.

”Jasså, du står på handikapparkeringen”, säger han med sträng röst och fortsätter gå hotfullt emot mig.

Jag börjar genast ursäkta mig.

”Ja, jag vet men jag har tre trötta och hungriga barn här som du ser”, säger jag och ler stort och hoppas att han har provat att hämta några sådana någon gång efter skola och dagis för att handla med dom och stressa hem och laga middag till dom och hinna lägga dom innan dom bryter ihop.

”Du borde skämmas”, säger han, ”sådana som du.”

Jag tänker att jag måste ta det lugnt nu. Som Hulken står jag och räknar pulsen medan jag lastar in matkassar och barn i bilen. Låt det vara säger jag hela tiden till mig själv. Han har rätt. Jag står ju på en handikapparkering.

Mannen står kvar och tittar på mig och muttrar och skakar på huvudet. Går fram och tillbaka bakom bilen. Jag ser honom hela tiden i ögonvrån och blir mer och mer upprörd för varje bilbälte som krånglar. Till slut brister det. Mitt i ett bilbälte smäller jag igen dörren och går fram till mannen.

”Hur då, sådana som jag menar du?” frågar jag.

Han säger ingenting utan tittar bara på mig med föraktfull min.

”Sådana där journalister menar du eller?” frågar jag.

”Du är fan inte journalist. Du är en parasit”, väser han.

”Jo. Jag är journalist”, säger jag och nu är jag så arg att jag skakar i hela kroppen. ”Jag jobbar på SVT.” Sen sliter jag upp min plånbok och drar fram min pressleg och mitt gamla passerkort till SVT.

”Jag känner nog till såna som du”, fortsätter gubben. Parasiter! Skriker han om och om igen efter mig medan han börjar gå baklänges mot ingången till affären. Invandrarpack! Hans ögon brinner av hat.

”Jag visste inte att du behövde handikapparkeringen” fräser jag och följer efter honom och viftar med presslegen framför hans ansikte med skakande händer. ”Jag såg inte på dig att du är handikappad men det sitter tydligen i huvudet.”

Jag skakar så mycket att jag inte ens kan köra när jag kommer tillbaka till bilen. Det tar nästan fem minuter innan jag har lugnat ner mig och kan köra därifrån. Alla ungarna sitter knäpptysta under tiden och Kid1 ser till att alla får på sig sina bilbälten. Jag tittar upp i backspegeln och möter Kid1s allvarliga blick. Stackars barn, tänker jag. Vilken tur att dom liknar Svenne, annars skulle dom ha det så här hela livet.